Asså, jag fattar inte...
Jag umgås med främmande människor hela dagarna och det fungerar, men när jag tar en promenad med hunden ensam, nä då får jag världens jäkla attacker! Hur kan det vara möjligt?! Jag har haft sånt dåligt samvete för Gibzon denna veckan eftersom jag inte har haft tid att göra nåt extra med honom mer än de vanliga rastningarna, så jag tog modet till mig och haffa ett paraply för att gå ut en sväng nu på förmiddagen. Gibzon var ju så klart skit glad, och jag oxå. Vi gick ner till älven och runt den rundan där nere bort mot bruket så han kunde få springa lös en sväng och sedan få leta lite godis. Den biten gick bra. Men när vi närmade oss samhället igen... Omg..
Så klart var ju alla gamla människor ute när regnet slutat, och dom har jag inte ont av. Men självklart möter man t.ex. alla andra hundmänniskor och så! Fick svårt att andas, och om man inte andas blir man röd i hela ansiktet. Sedan blir man andfådd... Och sist men inte minst svimmar man nästan och när man väl kommit innanför dörren hemma så dunkar huvudet lagom hårt sådär... Det är typ som att min kropp försöker ta livet av mig utan min vetskap! Kväva mig lixom..
Det är ingen fara med mig, utan detta har varit i många år. Men sista tiden har vart ganska bra så jag hade nästan glömt bort hur det var. ^^ Man blir lite lätt förtvivlad bara..
Hade för övrigt en jätte kul kväll igår med alla er! Det var suveränt! Trevligt sällskap, gott att dricka och bra musik som sedan avslutas med hamburgare. Kan det bli bättre?! ;D Tack så jätte mkt! Love you!! <3333
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar